Jessica hittade en liten varelse i trädgården.
Sen tog historien en vändning.
Det här är Jessica. Hon är en sann djurvän som för en tid sedan var med om någonting väldigt annorlunda.
Artikeln fortsätter under bilden.
Plötsligt fick hon syn på någonting udda i trädgården – en varelse som egentligen inte hörde hemma där.
– Någonting fångade min uppmärksamhet. En liten, liten sak som såg ut som en råtta eller en ekorre. Så, jag tog mig närmare den och såg hur den rörde sig, säger Jessica till Newsner.
”Jag hade aldrig sett något sådant så nära”
Hon fortsätter:
– Jag var chockad eftersom jag aldrig hade sett någonting sådant så nära. Så jag sökte på Google och kom fram till att det var en vild, Östlig bomullssvanskanin. Då insåg jag att den behövde min hjälp, för den kröp bara omkring och hade sina ögon stängda. Öronen såg inte särskilt pigga ut.
Artikeln fortsätter under bilden.
Nu inledde Jessica en jakt på kaninens bo – och framför allt: kaninens mamma.
– Jag tog på mig handskar, lyfte upp den och försökte hitta nästet. Efter att ha letat i omkring 10 minuter hittade jag det. Och därinne fanns det två andra kaninungar, så jag la bara tillbaka den och tänkte att det var det hela. Under de nästkommande dagarna gick jag tillbaka ut för att titta till dem. Då la jag också ut lite puder runtomkring, för det har jag läst att man kan göra för att se fotspår, från kaninmamman.
Artikeln fortsätter under bilden.
Försökte hitta kaninungarnas mamma – förgäves
Men redan nästa morgon gjorde hon den tragiska upptäckten: mamman kom inte tillbaka.
Samtidigt insåg hon också att de små kaninungarna behövde hjälp. De var smala och fick inte den näring de behövde.
– Det var då jag kom till insikten att jag måste ta in dem, för jag ville inte att de skulle dö, säger Jessica.
Hon gjorde i ordning en liten låda som hon placerade en värmande filt i. Sen gick hon helt sonika ut och plockade upp de små kaninerna, och lade dem i den varma och mjuka lådan, innan allihop gick in till Jessica.
När hon hade sett till så att de små liven var inne, smög Jessica ut en sväng igen i trädgården.
Anledningen?
Hon hade sett att det fanns kvar päls som förmodligen var från kaninungarnas mamma i boet.
– Jag tog med mig lite av mammans päls för jag tänkte att det vore ett bra sätt att acklimatisera dem.
Jessica läste på och insåg då att hon behövde mata de små liven med mjölk tre till fyra gånger varje dag.
Artikeln fortsätter under bilden.
Gav kaninungarna kattmjölk i stället
I stället för kaninmammans mjölk fick de mjölkersättning som annars vanligtvis ges till kattungar.
Det fungerade bra till en början, men visade sig vara svårt.
– Det var tufft att hålla dem vid liv. Jag blev väldigt ledsen för två av dem gick bort. Efter det var jag väldigt paranoid. Jag trodde att även den här kaninungen skulle dö. Varje gång jag gick ut, så förberedde jag mig på att jag skulle få se en död kaninunge när jag kom hem. Jag var så himla rädd.
Artikeln fortsätter under bilden.
Men Jessica vägrade ge upp.
Hon tillbringade tre till fyra timmar varje dag med att mata sin kanin – som växte och blev större.
– När hon blev lite äldre gav jag henne gröna löv. Jag var också tvungen att vänja henne vid vädret utomhus.
Artikeln fortsätter under bilden.
Kaninen växte upp hos Jessica – släpptes sen ut i det fria: ”Uppfostrade henne”
På natten hölls kaninen inomhus, men om dagarna fick den vara ute i trädgården. Enligt Jessica fick de båda en mycket nära och fin relation. Hon gav kaninen namnet Honey.
– Jag tror att hon såg mig som sin mamma eftersom jag uppfostrade henne från det att hon var en liten unge, säger Jessica.
För var dag som gick, insåg Jessica att kaninen tillbringade allt mer tid utomhus. De båda visste förmodligen vad som komma skulle.
En vacker dag skulle kaninen lämna hemmet – för att aldrig mer återvända. Hon hörde hemma i det vilda, och det visste Jessica.
– Men jag såg henne faktiskt två månader senare på min bakgård. Hon såg ut att ha hälsan, hon var stor. Jag känner mig som en mamma som har skickat iväg sitt barn till college eller någonting sånt. Det känns ledsamt, men jag inser också att det var tvunget att hända. När allt kommer omkring har hon det bättre ute i sin naturliga miljö i det vilda, säger Jessica.
Så himla fint gjort av dig Jessica! Du är en sann djurvän.
Dela gärna vidare inlägget för att hylla hennes insats.
